Till slut tröttnar man på att kämpa. Man tröttnar på att varje dag är en evig kamp att ta sig igenom. Man tröttnar på att bara göra fel. Man tröttnar på att låtsas som att allting är bra. Man tröttnar på att sminka dit sitt pokerface för att ingen ska misstänka något. Man tröttnar på att känna sig värdelös. Man tröttnar på att gråta. Man tröttnar på ångesten som förstört ens psyke. Man tröttnar på att vela...
Såhär kan jag känna i majoritet av månadernas långa dagar, allt för ofta. Det finns inte många som kommer förstå eller ens försöka förstå hur jobbigt det är för en person som känner ångest, för det är jättesvårt. Jag är så glad att jag sökt hjälp och äntligen ska få ta tag i mina obesvarade frågor, sånt som jag trott varit helt normalt. Det självdestruktiva beteendet med att tänka att man inte är värd något. Utåt är jag en glad och sprallig tjej och jag försöker verkligen, men jag hatar de dagar jag vaknar upp och känner ångest och på allt jag fått vara med om som jag måste bearbeta. Jag har i alla fall kommit så långt att jag känner att jag inte klarar det på egen hand, att jag behövde proffessionell hjälp. Man får försöka tänka att jag är värd lika mycket som alla andra, fastän det är svårt.
Jag och min syster har fått kämpa oss igenom stunder i våra liv, vi har haft varandra och vår mamma. Jag vet inte vart jag hade varit i livet nu om jag inte hade haft dom i mitt liv. Och ni mina underbara vänner, när jag ler med er är det aldrig några falska skratt eller leenden. ♥