Det längsta loppet i livet är själva livet!
Jag har lärt mig på senare år att det är så viktigt att berätta om man mår dåligt för någon man har förtroende för. När jag var yngre så försökte jag låtsas som att allt var okej och att jag var denhär glada Emelie som aldrig var ledsen.. Men det är en läxa jag lärt mig, att håller man det onda inom sig så mår man bara ännu mer dåligt.
Jag har fördelen att jag har många jag kan prata med, självklart så öppnar jag mig inte för alla utan de är speciella personer i mitt liv som jag litar på till 100 % som har fått veta allt mellan himmel och jord.
Att öppna sig för vissa är en enorm styrka tycker jag och det är aldrig fel att må dåligt och ha sina sämre dagar, i vissa fall så kan man ju inte hjälpa att det blivit så eller att det är så..
Att jag började gå till Gunnar har varit ett riktigt stort steg för mig, egentligen skulle jag ha behövt gå för många många år sedan så att jag "slapp" detta nu, men det är lätt att vara efterklok. Tror att mycket bror på att i nuet så har jag tagit examen och jag har fått fast jobb, innan var det en hektiskt kamp som man kämpade med varenda dag. Nu när allt det där är "av checkat" så kunde jag börja bry mig om mig själv.
Det har vart jättesvårt att göra mycket för sitt eget bästa när jag nästan alltid har tagit beslut efter att andra ska må bra eller inte bli sårade. Jag har både en bra och en dålig egenskap, beroende i vilken situation jag befinner mig i, och det är att vara naiv. Samtidigt som jag tycker det är skönt att ha lätt att förlåta så är jag samtidigt väldigt trött på att jag tagit så mycket skit och inte sagt ifrån. Jga har liksom aldrig velat såra någon eller velat vara ovän med någon, har verkligen hatat konfrontationer. Just nu känns det skönt att veta att jag har kommit en liten bit på vägen, har fortfarande långt långt kvar, men jag har ändå satt mig på tåget och börjat min resa!
Kommentarer
Trackback
