Jag går ofta runt och tänker på om hur det skulle kännas att vara mamma, skulle jag bli en bra mamma? Jag älskar barn och speciellt småbarn. Jag smälter bara jag ser en liten bebis om man sitter på ett fik eller liknande. Jag kan känna ofta att jag får sådana där moderskänslor när jag ser små barn, om ett barn skulle börja gråta nära mig så blir jag sådär orolig och vill trösta. Jag har inga planer på att skaffa barn nu fastän min sambo snart fyller 27 år. Jag känner att jag inte mår tillräckligt bra ännu. Inte för att jag inte tror att jag skulle bli en bra mamma, för det tror jag. Jag har verkligen den här "mamma" känslan i mig och skulle ge mitt barn all kärlek som finns. Utan det beror mer på att jag vill verkligen kunna lägga ner all energi på mitt barn och inte behöva arbeta så mycket med mig själv som jag gör nu, ett kapitel i taget.

 

Samtidigt som jag ibland känner "jag vill bli med barn nu!!!!", så måste jag lugna ner mig lite och tänka att det inte bara är att skaffa barn sådär. Först och främst måste man ju bli gravid (det är en fördel, haha), sen vill jag ha en större bostad, jag vill inte bo i en 2:a med 2 hundar och en liten bebis med barnvagn och skötbord och allt som tillkommer. Helst av allt skulle jag velat ha en stor 3:a, men de är så svåra att få tag på! :/ Sen skulle jag velat jobba längre så att man har minst 100.000 kr i buffert till alla grejer som behövs, kläder och om man skulle vilja åka ut och resa. Så att man har allt det sparat innan. För jag kan tänka mig att man kanske inte kan spara så mycket de första åren när barnet växer så mycket och det behöver köpas nya kläder m.m. Då kan det vara rätt så skönt att ha pengar undanlagda så att man inte behöver tänka på det och ta från lönen :)

 

Jag tvekar inte en sekund på att min sambo kommer att bli världens bästa pappa. Det är något speciellt när jag ser honom med små bebisar, han liksom lyser upp och ser nästan ut som bebisens pappa? Haha.. Han liksom lever sig in i rollen och tar egna intiativ och byter blöja utan några omständigheter och matar och nattar hans gudson. Det är precis som att vissa killar är gjorda för att verkligen bli pappor, vissa kanske behöver lite träning men jag tror att vissa människor har det i sig direkt, det är som en knapp som slås på och man behöver liksom inte riktigt tänka på det, utan det kommer naturligt!

 

Barn är en gåva, ingenting man skall ta för givet. För alla kan inte få barn. Jag vet inte om jag kan få barn eftersom jag aldrig testat, det återstår att se om några år. Men mamma vill jag bli, det drivet och den känslan känner jag verkligen. Sen händer det när det händer. Skulle det hända nästa år så får man ta det därifrån, jag skulle aldrig göra abort. Det värsta scenariot jag kan tänka mig är att någon skulle påpeka att om jag vill bli gravid eller dylikt, som säger att jag inte är mogen för det, ingen ska behöva lägga sig i sådant. Det skulle göra så ont i mig om någon skulle komma med anledningar till att jag inte ska bli gravid, förhoppningsvis hoppas jag att alla kommer till att glädjas för min skull. Man hoppas att alla i min närhet skulle se det som ett nytt kapitel i mitt liv där jag kanske äntligen kan börja om på nytt.. Det är bara jag som kan känna efter om jag är redo för att skaffa barn, ingen kan känna det åt mig. Säger jag att jag är redo, så är jag det! ♥