Hard days
Ibland har jag så jobbiga dagar. Känslan att vakna upp på morgonen och inte känna sig lycklig. En sambo som gör allt för att man ska bli glad, men man kan inte le. Man blir frustrerad och arg på sig själv för att man känner sig som världens sämsta människa, världens sämsta sambo. Jag hatar, verkligen hatar att vakna upp på sådana dagar när ingenting är bra och jag blir bara arg och ledsen och jag gråta för ingenting.
Alla har vi våra sådana dagar säkert, men jag känner att jag har dom allt för ofta. Fick min tid hos en psykoteurapeut nu i slutet av september, hoppas verkligen att det hjälper. Att samtalen kan få mig att öppna ögonen och att ångesten försvinner. Finns dagar då jag kan vara hur glad som helst och allt är som ett brus, sen nästa dag utan "förvarning" kan jag bara gå rakt in i väggen och vara helt apatatisk.
Avskyr känslan av att min sambo får utstå detta när han också har det jobbigt med sin skada och allt, känns som att jag tar upp alldeles för mycket tid för alla. Jag vill inte behöva sitta och berätta vad jag har för svårigheter och problem för det är mitt problem, så känner jag. Jag vill inte tynga mina nära och kära med mina bekymmer, samtidigt som jag egentligen vill, men man känner en börda, en börda som man inte vill lägga på någon annan. Det är en berg och dal bana det här, och jag hoppas att jag någon gång kommer kunna känna mig fullbordad.
Kommentarer
Trackback
