Tankar omkring självkänsla
Jag har alltid gått runt med låg självkänsla och låga värderingar om mig själv, egentligen vet jag inte varför? Jag är väl egentligen inte så dålig... Tror att mycket beror på hur jag har levt upp, i princip med inget beröm eller att jag är bra på någonting. Min mamma har varit duktig på att berömma mig, men eftersom det aldrig kommit från andra så har det alltid känts så fel att helt plötsligt få höra att man är duktig på någonting? Jag har alltid fått höra att jag kan bättre och att man alltid ska sträva efter det bästa.. I min värld har lagom aldrig varit bäst, fastän jag hade velat att det skulle vara så. Jag har alltid stressat och försökt uppnå de högsta betygen och de bästa värderingarna i hela mitt liv.
Det är som att jag gått på autopilot. Jag hade bara velat få höra av mina nära och kära att jag är duktig på någonting, istället får man höra "varför vill du alltid ha bekräftelse av andra?". Kanske för att jag aldrig fick det när jag var liten? Jag fick aldrig höra att jag var ett duktigt barn, jag fick hela tiden be om uppmärksamhet och beröm. Tillslut så tröttnade man, man orkade inte kämpa längre? Ett barn ska inte behövs kämpa efter att få höra att "vad duktig du är, gud vad du kan" eller "Alla misslyckas ibland, man kan inte alltid göra rätt". Istället var mina såkallade misslyckanden totalt kaos, jag var så rädd att göra fel, att misslyckas, för det var fult. Om jag bara hade fått höra av min pappa att jag dög som jag var, att jag var världens finaste dotter, att jag var ett unikt barn. Jag fick aldrig höra sådant, tror aldrig jag ens fått höra att han älskar mig... Kan sitta och känna sådan sorg inom mig, som en stor klump, varför fick jag inte uppleva den fadersgestalten som alla mina vänner fick? Hur kan en sådan sorg krossa hela mitt "jag"?. För det är precis så jag känner... Jag vet att jag förtjänar att må bra och att allt kommer att fixa sig tillslut, med hjälp. Men det kan kännas så meningslöst i samma stund.
Allt kan handla från att jag bara ville höra att jag var duktig på att rida? Det har jag aldrig fått höra, jag har aldrig fått höra att jag gjort rätt när jag ridit. Sen frågar man sig varför jag hela tiden frågar om min sist är bra eller om det här schabraket passar till min sadel, det känns som att jag inte kan ta några egna beslut? Jag har ju aldrig fått självförtroendet i någonting egentligen. Hör man inte att man är duktig eller bra på någonting, hur ska man då kunna bygga upp en självkänsla? Hur ska man då veta att man är duktig på det? Får man inte höra det så hur ska man då fatta att man kan.. "Du kan själv...", i alla lägen kan jag inte det. Vet inte varför jag känner så.. Jag kan bli så arg och frustrerad över att jag mår såhär, att jag ska behöva känna så.. Jag är väl egentligen inte så dålig...
Kommentarer
Trackback
