Förändring
Jag har ju faktiskt inte bara förändrat mina matvanor och min träningsyn utan jag har ju även förändrats väldigt mycket som person och utvecklats som person på "alla" dessa åren. Jag har genomgått en väldigt stor förändring vad det gäller mitt inre med, av vilken person jag har varit och blivit. Jag ser mycket som positivt att jag ändå har upplevt mycket saker som kanske inte alla barn/ungdomar får göra, för jag tror jag har blivit en mycket starkare människa av just det. Självklart är det vissa saker som jag känner att jag hade velat slippa, som dålig självkänsla och nedvärdering, men samtidigt så tror jag och hoppas att det kommer någonting gott utav det ockå. Jag får ju lärdom och blir förmodligen starkare i mig själv efter sådana saker.
Jag gick från att vara en liten bebis till att bli ett ganska kaxigt och prövande barn som gillade att hitta på rackartyg och jävlas med det flesta, inte minst min storasyter som fått stå ut med mig, haha.
Jag klarade ju skolan utan problem och hade egentligen inga svårigheter just så mer än att jag en tid upplevde rättså mycket utanförskap och mobbing. Detta var mellan 4an-9an ungefär. Det var verkligen en hemsk tid och det var vissa dagar man inte ens ville gå till skolan. Jag har ju alltid vart sån som kunnat bråka om det är något, men samtidigt innerst inne så var jag ju självklart rädd för de här personerna som mobbade mig och frös ut mig.
Jag vet att några av mina goda vänner har sagt att dom var rädda för mig när de var mindre innan de kände mig och jag kom gåendes. Ibland kan jag undra varför, såg jag hård ut? Var jag elak? Jag vet faktiskt inte hur de uppfattade mig, men innerst inne så var jag ju rättså liten ändå, för jag blev ju mobbad och utanför på mitt håll och tampades med det, så det kanske var ett hårt yttre jag hade att se stark och kaxig ut, jag vet inte...
Samtidigt som jag tyckte att det var riktigt jobbigt vissa stunder så tror jag ändå att jag blivit väldigt stark när det gäller just sådant. Det har ju självklart påverkat vem jag är idag. Jag vet att många sa till mig att de där människorna som har något emot mig bara är avundsjuka på mig, vad vet jag, så kanske det var. Men ingenting jag lägge rner tid på nu. Men jag vet hur hemskt det är att inte ha några vänner och att känna sig uttittad vart man än går på skolgården. Ibland kunde det gå så långt att jag med började bli elak andra jag också för att det liksom var så jag trodde man skulle vara. Men nu på äldre dagar så har jag lärt mig att det inte är rätt.
Jag har väl alltid varit en väldigt bestämmande person med ett rätt så stort ansvarstagande och kontrollbehov, vilket ofta gick ut över mina vänner som tyckte att jag var en primadonna, med all rätt, men det har ju sina förklaringar varför jag var sådan med, det var ju år av mönster som suttit som ärr i mig som jag visade på det sättet genom att vara högsta hönset och ha kontroll efter att ha upplevt utanförskap, mobbing och min uppväxt.
Nu kanske jag låter som världens dåligaste kompis, nej så var det inte. Jag hade bara stunder då jag var lite mer stark utåt och lät ingen trycka ner mig eller säga dumma saker. Annars när jag var mindre tror jag ändå att jag var rolig att umgås med. Men jag blev väl en väldigt tung och stel person och ville ibland vara den personen som tryckte ner mig, för att se hur det kändes. Såhär i efterhand så är ju allt detta så fel, men när man är i den åldern 12-15 år så vet man inte så mycket bättre, man går mycket efter vad andra tyckte och tänkte. Man får trösta sig med att man inte är som när man var ungdom längre :)
Men jag tror även att de här upplevelserna har gjort mig till en bättre person, på sikt. Jag har blivit mycket med ödmjukare och mindre ansvarstagande. Det är ju en exprimentiell tid tonåren och alla har vi säkert gjort saker vi ångrar. Jag ångrar att jag hade en stark mask utåt som människor provocerades av medan jag egentligen var tvärtom, men man gjorde ju allt för att "överleva".
Jag är i alla fall glad att jag är den jag är idag, självklart har jag långt kvar men jag är ändå nöjd att jag har klarat allt så bra ändå fastän jag haft många många motgångar både hemma och i tonåren med mobbing och utfrusenhet. Jag är ju absolut inte samma person längre som jag var innan med den hårda ytan och ibland hårda ytan mot mina då vänner, nu är jag mer lugn och stabil tror jag och mina vänner tycks gilla mig, hehe. Jag tror att jag är en rätt så rolig person att umgås med, jag skämtar mycket och har ofta goda råd. Känns som att jag landat nu på något sätt. Det är väl säkert många som upplever sig själva mer annorlunda under tonåren och i yngre dagar än vad man är nu. Nu har man ju blivit mer vuxen och förståndig, och vet vad som är rätt och fel :)
Jag klarade hela skolan, tog studenten, klarade körkortet, fixade sommarjobb, tog examen i en YH utbildning, fick fast jobb, sökte hjälp osv. Jag har ändå klättrat uppåt och inte neråt. Och det är jag glad för!
Kommentarer
Trackback
