Jag har ju tampats, eller tampas egentligen fortfarande med en dålig självkänsla. Jag har svårt att ta åt mig av komplimanger och har svårt att känna att jag är bra till någonting, jag har liksom inte riktigt kommit dit ännu. Dock har jag blivit otroligt mycket bättre än vad jag har varit, det vill jag lova. Men jag vet hur jobbigt det är att känna att man inte räcker till och att känna att man inte riktigt passar in, för så har jag känt och det är absolut ingenting fult utan jag ser det mer som en grej som man måste fixa, för man kommer att tacka sig tusen gånger om för det. Jag vet egentligen inte riktigt hur långt jag har kvar tills jag är "nöjd" eller vad man ska kalla det, men självklart har jag dagar då jag känner att jag inte är duktig på något, allt är liksom bara skit, allt går emot en känns det som. Men sådana dagar får man ha, det har vi nog alla, de som mår psykiskt dåligt upplever det ju självklart oftare och det är skitjobbigt, en riktig kamp. Just därför är det så viktigt att ta tag i det, för man klarar det oftast inte på egen hand, utan man behöver någon utomstående proffesionell hjälp som visar en vägen.

 

Men det var som min kloka syster sa åt mig, "du måste ta tag i det nu, ju längre du väntar desto jobbigare kommer det att bli". Och tro mig jag har dragit på det, att söka hjälp. Jag hade jättesvårt att genomföra saker till 100 %, jag slutade när det kändes för jobbigt. Bara att ta mobilen och slå nummret till min teurapuet för att boka första samtalet var en riktig berg och dalbana för mig, jag mådde verkligen inte bra när jag ringde. Just för att jag var så rädd att ta tag i mina problem, för det var ju jobbigt. Det var jobbigt att prata om allt som tyngde mig och att prata om min dåliga självkänsla. Men det har varit så skönt att prata med en person som inte har en aning om vem man är, som inte dömmer en utan bara sitter och lyssnar.

 

Jag tackar verkligen mig själv (TACK, EMELIE) för att jag tog mig i kragen och ringde Gunnar, för jag har verkligen inte en aning om vart jag skulle varit nu i så fall. Jag tycker ändå att jag har vuxit sen jag sökte hjälp och jag ser det verkligen inte som något misslyckande bara för att jag går och pratar med någon, utan jag ser det mer som en grej för att bli starkare och att bli en mer vuxen människa. Och om jag ska vara ärlig så finns det nog fler människor än vad man tror som hade behövt prata med någon och tro mig - det hjälper! Så se det absolut inte som ett misslyckande om du vill söka hjälp, se det som en styrka att bevisa för dig själv att du klarar det, du kommer klara det! Alla är värda att må bra. Och jag kan känna att jag tycker det är bra att som mig ha erfarenhet av hur det är att ha sämre självkänsla men också kanske bli en förebild och bevisa att det går att ändra!