Vart tog egentligen tiden vägen? Tiden har verkligen gått hur fort som helst, jag menar Milo fyller liksom 4 ÅR i april, han var ju nyss bebis och jätteliten. Förstår när föräldrar säger så om sina barn, att tiden går så fort, och jag säger det om min söta fina Milo istället. Jag kan liksom inte riktigt fatta att det redan gått 4 år sedan jag bestämde mig för att skaffa egen hund och faktiskt fick det också, det känns ju som det är jätte länge - 4 år. Jag kan få sådana där känslor att jag inte vet vad jag skulle ta mig till om Milo försvann, för han har verkligen varit min power hund, mitt allt. Han har liksom på något konstigt men ändå magiskt sätt funnits där varenda dag i mitt liv och försökt att få mig att må bra när jag har varit ledsen och slickat bort mina tårar när jag gråtit.

 

För mig känns det som en overklighet att Milo inte skulle finnas längre, men samtidigt så försöker jag tänka att så fort man skaffar sig ett djur så har man dom på lånad tid. Man vet ju när man skaffar ett djur att djuret förmodligen kommer att dö innan en själv och att man måste förbereda sig på den sorgen. Dom som inte har djur ska liksom inte komma och yttra sig om sina åsikter när man påstår att det är löjligt att sörja ett djur. Jag tror att det kommer bli en stor livskris i mitt liv när Milo försvinner, jag tror att det kommer att bli en riktig prövning för mig, då lär man märka hur stark man egentligen är. Jag menar han har ändå funnits där för mig så länge och sen helt plötsligt är han borta, jag kommer till att delat så många stunder med honom och gjort så mycket kul, hur kan man inte sörja det?

 

Men nu ska man inte tänka i de banorna, förhoppningsvis så har jag många många många år kvar tillsammans med Milo och mer minnen som kommer att lagras i mitt inre. Jag ska i alla fall njuta som jag gjort hittentills att ha honom i mitt liv, för han är verkligen the one, ingen kommer någonsin komma så nära mig som han gjort, han var liksom först! ♥