Jag bara älskar att komma hem där jag växte upp och bodde fram tills att jag fyllde 20 år :) Naturen, friheten, stallet, ridvägarna, hästryggen, alla galna barnminne och känslan att ha växt upp på landet! Erika kom till mig igår kväll och vi tog oss en ridtur på min svarta springare. För er som inte vet så ska Erika agera lite side kick för mig, alltså rida Kayla och ta hand om henne när jag inte hinner eller som i vinter då jag ska åka bort i 3 veckor, så det är kanon! :)

 

Sen tog vi en tur med traktorn på grusvägarna, efter 10 år tillsammans så har Erika äntligen fått köra en traktor hemma hos mig, stort! Mitt barndomshem är i princip som Erikas "andra" hem, hon kan alltig ut och in där, med andra ord så har hon hängt där rätt så mycket och bott där, haha.

 

 

 

Såhär kan jag känna i majoritet av månadernas långa dagar, allt för ofta. Det finns inte många som kommer förstå eller ens försöka förstå hur jobbigt det är för en person som känner ångest, för det är jättesvårt. Jag är så glad att jag sökt hjälp och äntligen ska få ta tag i mina obesvarade frågor, sånt som jag trott varit helt normalt. Det självdestruktiva beteendet med att tänka att man inte är värd något. Utåt är jag en glad och sprallig tjej och jag försöker verkligen, men jag hatar de dagar jag vaknar upp och känner ångest och på allt jag fått vara med om som jag måste bearbeta. Jag har i alla fall kommit så långt att jag känner att jag inte klarar det på egen hand, att jag behövde proffessionell hjälp. Man får försöka tänka att jag är värd lika mycket som alla andra, fastän det är svårt.

 

Jag och min syster har fått kämpa oss igenom stunder i våra liv, vi har haft varandra och vår mamma. Jag vet inte vart jag hade varit i livet nu om jag inte hade haft dom i mitt liv. Och ni mina underbara vänner, när jag ler med er är det aldrig några falska skratt eller leenden. ♥

 

 

Kram ♥

 

Nu har jag dragit igång min tredje blogg på 7 år, inte dåligt. De andra bloggarna har fallit mellan stolarna, om man säger så. Jag hade inte tillräckligt mycket inspiration för att fullfölja dom, men jag tror att jag har hittat den inspirationen nu :) Som jag har skrivit i min presentation om mig själv så har jag valt att "blotta" mig vad det gäller mitt inre jag, just för att jag ser skrivandet som en process för mig att gå vidare.

 

Jag kommer säkerligen skriva inlägg där jag mår mindre bra, i mina svackor, men jag tycker det är fint att visa att jag är en människa som har förmågan att visa mina känslor. Jag är inte hel, långt ifrån. Jag har sår och skrapsår på min själ som aldrig kommer att försvinna. Jag har haft ett självförtroende som har varit längre ner än till helvetet och jag gör allt i min makt nu för att återfå kontrollen, för det har jag rätt till.

 

Idag skrev jag in mig på Birka vårdcentral på Öster, pratade med läkaren där så nu ska jag remiteras till en psykoteurapeut. Ska bli härligt att äntligen gå vidare och rå om mig själv. För tro det eller ej så kan man faktiskt bry sig om sig själv också, något som jag aldrig gjort tidigare. Jag hoppas verkligen att psykoterapi biter på mig och att jag kan hitta den rätta vägen, min väg. Det här är början på något nytt nu, en resa som jag kommer att dela med mig av och som jag hoppas att du, ni kommer att se som en inspiration.